Ja men vad får en normalt sett ganska blasé person att vilja raljera om hur bra ett ställe är på blogginlägg efter blogginlägg? Vissa ställen är bara rätt. Vi har alla varit på ett sådant ställe, ett ställe som får en att vilja vara där. Man kan nästan uppleva en längtan, ett sug efter att få komma dit igen. Inte bara att man aktivt väljer det gång efter gång, utan det här stället talar till den man själv vill vara. Och det är just vad Petite France gör för mig, det viskar och pockar, resonerar och diskuterar. Jag gör något så grundligt som identifierar mig med stället. Jag vill att en del av mig ska vara som Petite France; genuint, uppriktigt, stolt, otroligt bra, förankrat i tradition men ändå med lekfullhet. Klart det är en idealbild, men varför drömma smått?
Här är lite fler bilder från min och Eskils dag där. Jag återvänder för att jobba på lördag 09-15. Timmarna som skiljer baristan från biträdet… Se om jag kan slå mitt gamla rekord på ensam barista; 8kg på 8 timmar.
Tjena hej lilla brödhyllan.
Personalmat; Konfiterad kyckling i ankfett med potatisgratin, sallad, bröd, rosé. Vilket liv...
Dalla Corte Pro. Grymt snygg. Grymt presterande. Så kär.
Pain de Seigle. För stor för min skärbräda. Känns som jag måste köpa en vackrare skärbräda för sådana konstverk.
Middagen hemma med E. Morotssoppa med rostad vitlök. Bröd och ost från Petite France. Vinet en snustorr österrikare och ölen en IPA.
Postat i: Bakverk, Ställen Taggat: | Dalla Corte, Eskil Ingvarsson, Pain de Seigle, Petite France
